RÄTTVISEKRAFTERNA

Marknadskrafterna är rättvisekrafter. De väger samman alla relevanta värderingar och prioriteringar hos samtliga deltagare på en marknad. Marknadskrafterna är ett ekonomiskt röstningsförfarande, där varje deltagare har en så stor röst som hans produktion, och därmed pengar, berättigar honom till. Marknadskrafterna skapar därför rättvisa priser.
Alternativet till frivillighet är tvång. Alternativet till marknadspriser är därför politiskt satta priser, dvs priskontroller. Priskontroller innebär att staten beordrar köparna att betala ett orättvist högt pris - eller beordrar säljarna att acceptera ett orättvist lågt pris. De som inte lyder staten och istället köper eller säljer till ett annat pris straffas med böter, fängelse eller avrättning.

Marknadskrafterna skapar inte bara rättvisa priser utan åstadkommer också balans mellan utbud och efterfrågan. Som Ayn Rand brukade säga är det moraliska också det praktiska.

En självklar implikation av Ayn Rands observation är att det omoraliska också är opraktiskt. Priskontroller skapar alltid ekonomiska skadeverkningar som förr eller senare drabbar även de som det var meningen att kontrollerna skulle gynna. Dessutom sprider sig skadeverkningarna mera och mera allteftersom tiden går - om inte priskontrollerna avskaffas.

Ett exempel är priskontrollerna inom jordbruket. Den svenska staten har sedan länge bestämt att bönderna ska få mera betalt för sina produkter än vad marknadskrafterna annars skulle ge dem. Det första resultatet har blivit en överproduktion av vissa sorters livsmedel i Sverige. Det har ju lönat sig för bönderna att producera mera än vad marknaden kan bära.

Politikerna har försökt att lösa detta problem, som de själva har skapat, på en mängd olika sätt. De har t ex uppmuntrat allmänheten att äta mera av de produkter det är överskott på - som t ex mjölk, ost och smör. Det har skadat folkhälsan eftersom en för hög konsumtion av animaliska fetter lär orsaka hjärt- och kärlsjukdomar.

Politikerna har betalat bönderna för att de ska låta mera av sin åkermark ligga i träde. Det har gjort det lönsamt för bönderna att odla mer intensivt på en mindre yta. De har t ex använt mera konstgödsel och besprutningsmedel för att maximera produktionen per hektar. Det har skadat miljön.

Politikerna har skickat en del av jordbrukets överskott till fattiga länder. Detta "bistånd" har gjort det möjligt för socialistiska regimer att utarma sina egna bönder med priskontroller. Dessa regimer har bestämt att bönderna måste sälja sin produktion till staten för orättvist låga priser. Det var meningen att låga matpriser skulle göra de politiska makthavarna mera populära bland stadsbefolkningar - vars eventuella missnöje skulle vara farligare för makthavarna än missnöje ute på landsbygden. Denna cyniska politik "fungerade" under många år därför att Sverige och andra västländer täckte bortfallet när de av sina regimer utsugna bönderna i länder som Tanzania och Zambia minskade sin produktion.

Även de svenska bönderna själva skadas förr eller senare. De blir insnärjda i den tvångströja av regleringar som staten bygger ut i desperata försök att begränsa jordbrukets belastning av stadskassan. Bönderna byter ut sin frihet för förmåners skull.

Priskontroller är lika skadliga på bostadsmarknaden. Svenska staten har i många år hindrat hyresvärdena att ta ut marknadshyror i attraktiva lägen. De orättvist låga hyrorna började orsaka en bostadsbrist redan på 1950-talet. Privata företag byggde ju inte tillräckligt med nya bostäder när hyreskontrollerna gjorde det olönsamt. För att inte förlora röster och därmed makten satte Socialdemokraterna igång "miljonprogrammet" på 1960-talet

Resultatet blev att omänskliga betongförorter byggdes till sanslöst höga kostnader. Idag får en priveligierad minoritet bo i innerstaden i Stockholm och Göteborg med orättvist låga hyror. Medan de som inte har stått i bostadskön tillräckligt länge och inte har "kontakter" får bo i trista förorter med orättvist höga hyror. Sådan är socialismen.

Hyreskontroller har gjort ännu större skada i en del andra länder - som t ex USA. Storstadsslummen där har uppstått därför att myndigheterna har gjort det till en förlustaffär att underhålla bostäderna i innerstaden. Harlem skapades av hyresregleringar.

Priskontroller skadar även arbetsmarknaden. I Sverige bestämmer inte staten lönerna direkt. Men istället har (s)-politikerna gett fackföreningarna den erforderliga makten att driva igenom orättvist höga löner. Sådana lagar som kollektivavtalslagen gör att arbetsköparna inte kan försvara sig mot fackföreningarna. Facket kan genom en strejk som pågår någon månad rasera en marknadsposition som det har tagit ett företag åratals tålmodiga investeringar att bygga upp. Därför händer det att privata arbetsköpare går med på fackets krav - trots att kapitalister inte frivilligt betalar mera för något än det är värt.

Överlöner skapar arbetslöshet. Ju högre nominella löner per lönearbetare desto färre lönearbetare har arbetsköparna råd att anställa vid en given tidpunkt. Varje arbetsköpare har bara en viss mängd pengar som han kan använda till att betala löner. Hur många lönearbetare de pengar räcker till att anställa beror på hur mycket varje lönearbetare kostar.

Det är uppenbart att de som blir arbetslösa förlorar på fackföreningarnas politik. Men även de lönearbetare som ser ut att "vinna" på den - genom att få en högre lön och ändå få behålla sitt eget jobb - förlorar i verkligheten på det. De arbetslösa lämnas ju inte att svälta ihjäl. De får istället understöd och bidrag att leva på. Det rör sig numera om många miljarder kronor per år. Vem betalar allt det? De som fortfarande har jobb förstås. Fackföreningsmedlemarna tror att de är smarta. Men de förlorar mera på gungorna än de vinner på karusellen när de driver fram högre löner än marknadskrafterna annars skulle ha gett dem.

Och skadeverkningarna sprider sig. De som blir arbetslösa mår inte bra. En del blir passiva. En del börjar supa. Många får psykologiska problem. Även deras familjer brukar må dåligt. Barnen ser att familjens ekonomi blir dålig. Många barn får då skuldkänslor därför att de tror att allt är deras fel. De blir passiva och inåtvända, eller agressiva och bråkiga. Trycket på barnpsykiatrin har ökat kraftigt under de senaste arbetslöshetsåren. I en del familjer till arbetslösa män går det så långt så att han börjar slå sin fru eller sina barn. En del arbetslösa mår så dåligt att de försöker begå självmord.

Även rent samhällsekonomiskt sprider sig skadeverkningarna. Arbetslösheten gör att statens och kommunernas skatteintäkter minskar samtidigt som utgifterna för att försörja de arbetslösa ökar. Detta tvingar politikerna att "spara", dvs skära ner, på annat - t ex sjukvården och skolorna.

Och staten tvingas också höja skatterna - vilket förstör ytterligare många svenskars privatekonomi. Dessutom gör alla försämringar att många medborgare blir ogina och missunsamma. Rasismen och invandrarfientligheten breder därför ut sig. Våldsbrottsligheten ökar.

Svenskarna skulle få det mycket bättre om de lät marknadskrafterna bestämma lönerna, hyrorna och jordbrukspriserna. Men ju längre de nuvarande prisregleringarna behålls, desto närmare det fullständigt socialistiska samhället kommer vi. De gamla politiska ingreppen i ekonomin skapar hela tiden problem som politikerna försöker lösa med nya ingrepp.
Kamrater! Sluta upp med att blunda för verkligheten. Erkänn att socialismen har misslyckats. Inse att marknadskrafterna är våra vänner!

DÅLIG FÖRDELNINGSPOLITIK

Anta att en forskare i USA uppfinner ett botemedel för cancer. Ett enda piller botar alla förekommande sorters cancer. Lungcancer, bröstcancer, magcancer, levercancer, leukemi, rubbet. Och varje piller kostar bara 100 kronor att tillverka. Folket jublar.

Men forskaren kräver en royalty på 10.000 kronor per piller i de rika industriländerna. Han har ägnat 20 år av sitt liv åt att forska fram pillret. Han anser därför att han har en moralisk rätt att kräva en så stor belöning. Den svenska sjukvården klarar ledigt av att betala 10.100 kronor styck för pillret. Det är ändå mycket billigare än de "gamla" cancerterapierna som strålbehandling och kirurgi. Och dessutom sparar staten stora belopp i och med att de botade canceroffren kan arbeta istället för att gå på sjukpenning eller sjukpension i månader eller år.

Men den svenska arbetarrörelsen säger nej. Forskaren skulle tjäna för mycket. Om den svenska sjukvården botar 200.000 cancersjuka människor per år med ett piller vardera tjänar forskaren hela två miljarder kronor per år på det! Enbart i Sverige.

Det vore ohemult mycket tycker ledarna för SAP och LO. Det vore fördelningspolitiskt oacceptabelt. Riksdagen får därför rösta om det. Majoriteten röstar för att forskaren ska nöja sig med en royalty på 1.000 kronor per piller i Sverige.

Men forskaren står på sig. Arbetarrörelsen rasar. "Detta är ett demokratiskt beslut!" skriker statsministern och LO-ordföranden.

Men den amerikanska forskaren backar inte - och han har ett starkt patent på pillret. Så den svenska riksdagsmajoriteten beslutar att pillret inte ska få användas i Sverige. Visserligen innebär det beslutet att hundratusentals svenskar får dö av cancer i onödan. Men det skulle ju vara dålig fördelningspolitik att låta en enda forskare tjäna miljarder på människors behov av sjukvård!

Historien ovan är väl rätt så galen? Men sådana galenskaper förekommer i verkligheten. Den nuvarande svenska fördelningspolitiken är byggd på samma principer som den i ovanstående historia. De "progressiva" skatterna och den "solidariska" lönepolitiken gör att svenska forskare och affärsmän inte får behålla mer än en bråkdel av frukterna av sitt arbete. Speciellt om de skapar och kommersialiserar innovationer som förbättrar, eller rentav räddar, livet för miljoner andra människor. Forskarna och affärsmännen vet detta. Därför försöker många av dem inte ens.

Ingen av oss vet vilka fantastiska livsförbättringar vi har gått miste om pga fördelningspolitiken. De syns ju inte eftersom de inte har gjorts. Och vi vet inte hur många intelligenta människor det är som har gett upp och inte försökt att göra något av sig själva pga den svenska avundsjukan och dess uttryck i fördelningspolitiken.

Ett sätt att få en aning om vad vi har gått miste om är att läsa en viss idéroman - nämligen Atlas Shrugged av Ayn Rand. Romanen innehåller en samhällsskildring och en filosofi som tydliggör sådana saker som följderna av socialismen och avundsjukan. Man får en ökad lust och ork att kämpa om man läser Atlas Shrugged. Det är därför boken har blivit en bästsäljande modern klassiker.

Om någon bok kan stoppa socialismen och välfärdspolitiken så är det Atlas Shrugged.